Let me go to Never Neverland
På lördag är det bal!
Bara så att intresseklubben vet så har jag hittat örhängen som passar till min klänning, men ingen liten väska som jag kan bära saker i! Vilka problem!
Jag har lite "bli vuxen" ångest. (därav den catchiga överskriften) Jag kallar det personligen Peter Pan syndrom. Det visar sig genom kallsvett vid tanken på framtiden, läsning av böcker som Peter Pan och en okontrollerad lust att se Disney filmer. haha Ne, allvarligt en stund. (om det går) Det är inte så illa som jag låtsas att det är. Det är nog mer rädsla för separation och avslut. Stackars mig som tar studenten och bokstavligen tvingas ut i det verkliga livet. XD Ojsan, nu var jag sarkastisk igen... Old habits die hard.
Av någon andledning som jag inte minns (peter pan syndorm igen troligen) fick jag en stor schimpans leksak av mina systrar för nått år sen. Den är stor som en bebis och har en på/av knapp. Om apan är påslagen kan han göra saker, som att vifta med armarna, blinka, göra ljud, röra läpparna osv. En ovanligt verklighetstrogen leksak. Lenard (som han heter, se Scrubs!) är ganska underhållande när han är igång. Men nu sitter han helt avstängd på mitt skrivbord och det ser lite ut som om han stirrar på mig. Aporna anfaller. ;) Madde är livrädd för stackars Lenard. Vart va den här historien påväg? Jag hade en poäng tror jag. I allafall.
Sammanfattning:
*Peter Pan är en helt underskattad Storhet.
*Studenten är helt ambivalent känslomässigt
*Mekaniska leksaksapor är lite skrämmande och borde hållas borta från små barns sovrum.
Adios!
P.s på tal om Peter Pan och Apor så har jag två länkar till youtube här. En är en fin sång baserad på Herr Pan och den andra är ett underbart klipp med Eddie Izzard om, just det, Apor!
http://www.youtube.com/watch?v=381LK4Ja4fs
http://www.youtube.com/watch?v=mmtX6Tj74oU
Bara så att intresseklubben vet så har jag hittat örhängen som passar till min klänning, men ingen liten väska som jag kan bära saker i! Vilka problem!
Jag har lite "bli vuxen" ångest. (därav den catchiga överskriften) Jag kallar det personligen Peter Pan syndrom. Det visar sig genom kallsvett vid tanken på framtiden, läsning av böcker som Peter Pan och en okontrollerad lust att se Disney filmer. haha Ne, allvarligt en stund. (om det går) Det är inte så illa som jag låtsas att det är. Det är nog mer rädsla för separation och avslut. Stackars mig som tar studenten och bokstavligen tvingas ut i det verkliga livet. XD Ojsan, nu var jag sarkastisk igen... Old habits die hard.
Av någon andledning som jag inte minns (peter pan syndorm igen troligen) fick jag en stor schimpans leksak av mina systrar för nått år sen. Den är stor som en bebis och har en på/av knapp. Om apan är påslagen kan han göra saker, som att vifta med armarna, blinka, göra ljud, röra läpparna osv. En ovanligt verklighetstrogen leksak. Lenard (som han heter, se Scrubs!) är ganska underhållande när han är igång. Men nu sitter han helt avstängd på mitt skrivbord och det ser lite ut som om han stirrar på mig. Aporna anfaller. ;) Madde är livrädd för stackars Lenard. Vart va den här historien påväg? Jag hade en poäng tror jag. I allafall.
Sammanfattning:
*Peter Pan är en helt underskattad Storhet.
*Studenten är helt ambivalent känslomässigt
*Mekaniska leksaksapor är lite skrämmande och borde hållas borta från små barns sovrum.
Adios!
P.s på tal om Peter Pan och Apor så har jag två länkar till youtube här. En är en fin sång baserad på Herr Pan och den andra är ett underbart klipp med Eddie Izzard om, just det, Apor!
http://www.youtube.com/watch?v=381LK4Ja4fs
http://www.youtube.com/watch?v=mmtX6Tj74oU
Kommentarer
Trackback
